Den nakna sanningen
Hej Fina,
Jag hoppas ni haft en fin påsk så här långt. Vi startade morgonen med att åka och äta frukost på Wenngarn, alltså vilket vackert ställe. 5 min från vårt hem med bil. Vi träffade våra grannar där som hade cyklat DIY!!! OM vi kommer cykla dit varje söndag i sommar.
Sen Alma kom har vi faktiskt börja uppskatta Sigtuna mer. Sigtuna är helt underbart och de finns så myclet att se och göra. Vi cyklade en del till just Wenngarn förra sommaren men vi visste inte om att de fanns frukostbuffé också.
Nu kommer vi till något väldigt personligt här men det är den jag är och det värsta jag vet är att framstå som någon jag inte är så för er som ser upp till mig vill jag att ni läser detta och om ni fortfarande ser upp till mig efter det så kan jag äntligen med gott samvete ta emot era kärleksfulla ord angående min karriär på ig <3
Ni brukar fråga mig om mitt och Enis förhållande. En del av er vill veta hur vi träffades och det var snart 11 år sedan. Vi tar den historian en annan gång då jag måste tänka rejält haha. Många år bakåt haha.
Det jag ville berätta för er om idag är en sak som jag tror att många upplevt men inte vågat pratar om. Jag har svårt att tro att detta problem aldrig uppstått i andras förhållande under något tillfälle. Speciellt om du jobbar med det jag gör. Jag tror att detta kan vara nyttigt att veta för de som gör det jag gör men även för de som gärna vill jobba med det jag gör dvs sociala medier. Det pratas så ofta om att lyckas. Hur lyckas man på sociala medier?
Denna fråga får vi som är influensers varje dag skulle jag tro. För visst kan livet se så himla underbart ut när man jobbar som influenser? Alla influensers jobbar på olika sätt men de finns några få influensers som jag ser upp till och en av dom är Bianca Ingrosso. Jag gillar enkla människor, vanliga, roliga, jordnära men ändå crazy på sitt egna speciella sätt. Maria min bästa vän är precis så. Allt är bara så jäkla enkelt och KUL med henne. Om jag inte skattar med henne så skrattar jag åt henne (vilket är helt ok de med haha). Jag känner inte Bianca men jag har bildat mig uppfattningen om att hon är typ så, som min Maria :)
Att jobba som influenser är inte lätt. Det är långt ifrån så lyxigt som ni tror. Vissa dagar är det ren lyx men de allra flesta dagarna är precis helt vanliga dagar.
Vi har också personliga problem, vi gråter också, vi tröttnar också och framförallt vi kämpar också.
Kämpar för att få privatliv och Socialamedier livet att funka ihop. Kämpar för att hålla upp min roll som mamma trots att jag har ett 24/7 h jobb i princip. Kämpar med ångesten över att man borde ha varit mer närvarande.
Alla influensers är beroende av sina telefoner, de finns perioder då man lätt kan vara ifrån sin telefon men den finns de perioder då den är som fastklistrad framför ditt ansikte och du kan inte göra annat än att titta på den och tänka vidare.
Innan jag började jobba som influenser så hade jag varken Instagram, fb, blogg eller något i den stilen. Jag läste en blogg och det var Kenzas och jag uppdaterade aftonbladet 3ggr/dag. Min telefon kunde jag lämna i en låda i 3 dygn utan att sakna den (förutom när jag ville läsa aftonbladet) Fick alltid så ilska sms av familj då jag ALDRIG svarade i telefon haha.
Jag och Enis levde så i flera år tills att jag en dag helt plötsligt inte alls hade tid för honom. Våra filmkvällar försvann helt. Jag satt med min telefon 24/7. Speciellt när Alma somnat, då fotade jag överallt, satt och hängde på ig tills det var dags att sova. Jag höll på så i 6 månader tills jag en dag tittade upp från min jävla telefon och såg vad som höll på att hända. Vårt förhållande höll på att ta slut. Det var en tuff situation.
Jag kände i varenda kroppsdel att min instagram kunde bli något, jag kunde LYCKAS med det, jag behöver bara tid. Men hur förklarar jag det till en stackars kille som spenderar alla sina kvällar själv, besviken och tillslut arg för att jag inte vill spendera tid med honom. På den tiden var min instagram bara en hobby, jag tjänade inte 1kr på det men la säkert ner minst 8h/dag på den.
Jag visste att de fanns något för mig på IG. Jag visste inte vad exakt men något var det. Något stort.
Jag kämpade med att försöka vara en närvarande sambo men samtidigt leverera på sociala medier på det sättet jag kunde bäst, taktiskt och på de sätt jag visste jag gav bäst resultat. Jag stressade ihjäl mig själv för att hinna så att alla skulle bli glada. Det jag inte fattade då var att några månader fram skulle stupa. Dyka in i en sån ångest sån jag aldrig upplevt.
Jag minns att de svåra för Enis var förstå hur jag kunde lägga ner så mycket tid på något som bara var en hobby. Hur kunde jag välja de före honom varje kväll liksom.
Jag blev beroende av IG. kunde inte längre skilja på om jag suttit med telefonen i 1 minut eller 3 timmar. Det var hemskt
Anledningen till att jag berättar detta, så personligt, är för att jag inte vill att någon ska behöva gå igenom detta för att "Lyckas". Jag säger ofta till er att ha tålamod, sakta ner, ta de lugnt. Jag säger det för det var precis
vad jag INTE gjorde men borde ha gjort.
Det är inte att lyckas om du tappar din familj på vägen.
Enis väntade på mig. Trots allt tjafs, alla gånger han kände sig som nummer 1000 på listan så väntade han. Han väntade inte bara utan han hjälpte mig. Han var där för mig, stöttade mig när det kändes tufft. Tröstade mig när jag kände för att ge upp.
Allt är inte röda rosor i ett förhållande men de vet ni alla och det är klart att de fanns stunder då han fick nog också men i det stora hela så väntade han på mig.
Och en dag när jag krashade och insåg vad jag höll på med så var det bara att se sig omkring. Tänka om och tacka till allt/alla som fortfarande var kvar.
Idag finns det INGET jag värdesätter mer än min familj. Alma är ljuset i mitt liv och jag skulle aldrig ta något annat före henne. Mina vardagsmål är att jobba hårt om dagarna så att när eftermiddagen kommer har jag den helt fri med min skrutt och min
kille.
Jag blev tungen att välja om. Prioritera rätt. Jag hänger knappt på ig. Jag kikar nästan aldrig igenom mitt flöde. Jag publicerar mitt innehåll, svarar på era kommentarer och privata meddelanden. De är de jag hinner. Sen spenderar jag tid med min familj.
Jag väljer aktivt att lämna min telefon hemma flera gånger då vi går ut för att vara den bästa mamma/sambo jag kan vara.
Idag är min ig mitt jobb och Enis är väldigt stolt över mig. Han är stolt över de jobb jag har och han älskar mitt jobb. Jag gissar att han fått tid till att vänja sig lite också men den stora ändringen är ju att jag jobbar dagtid och spenderar väldigt
mycket tid med honom nu.
Idag älskar jag mitt jobb. Det är balanserat och jag kan kontrollera mig och jag är stolt över att jobba hårt och vara mitt bästa jag till mig själv och till min familj.
Idag mår jag bra. Jag mår så bra i mig själv. Jag är stolt och säker på mig själv. Jag vet vad jag vill och vad jag har.
Det jag vill säga er är att du kan "Lyckas" som mig. Men gör de inte på samma sätt som jag gjorde, snälla. Låt de ta ett år till, ett år är ingenting. Låt de ta sin tid och njut istället. Stressa inte till framgång, för vad är din framgång om du en dag står där med allt du velat ha men har ingen kvar att dela det med?